söndag 27 november 2011

Väder och vind



De senaste dagarna förstår jag mer än väl vilken tur med vädret jag haft under mina nedplockningsdagar. Hur kan jag haft sådan tur? Det är faktiskt helt otroligt.

Huset ligger nu nedpackat under presenning i väntan på att strös så att det är lika friskt och fint till våren som det är nu. Tyvärr tillåter inte detta ruskväder denna rokad, men jag hoppas på en fin dag inom en snar framtid för denna uppgift. Dessutom väntar jag fortfarande på grundstenarna som jag hoppas kommer med beställd transport i morgon.

Nu när huset är räddat har jag fått mer tid till att fundera ut en ordning på allt annat som nu väntar. Ritning på befintligt hus är bland det första, med en tillbyggnad för badrum, hall och kanske även ett litet gästrum ska till. Det ska bli spännande. Sedan gissar jag på att alla papper och ritningar ska gå samma varv bland grannarna och byggkontoret som sist. Hoppas på att slippa ett nytt byggsamråd, men det är väl att hoppas lite för mycket. Sedan ska tomten dräneras så att min trädgård blir något torrare än den är nu. Jag måste boka vatten, avlopp och grundprojektering. Ja, jag har ju att göra, men pappers- och telefonarbete är inte riktigt lika roligt som att svinga handslägga och kofot...kan också tillägga att jag nu äntligen även blivit vän med spännbanden. Inte illa alls!

Här ska det bli en tillbyggnad, betydligt större än den tidigare.

torsdag 24 november 2011

Dags att fira



Igår var jag uppe och hämtade hem ett stort lass med stortegel som en gång varit husets murstock. Timret var hämtat under dagen, likaså all panel och alla takbrädor. Jag sade också tack och adjö till mina pojkar som hjälpt mig med detta arbete. Sedan var det dags att fira!


Den här bilden har jag inte vågat lägga ut förrän nu...huset har stått väldigt nära kanten till sandtagets stup.

Det är denna åtråvärda och dyrbara vara som tvingat bort den vackra stugan från sin plats.

Sista rycket


När jag kom upp i tisdags var det denna syn som mötte mig. En hög med stockar, den ensamma rangliga murstocken och vårdträdet.


Det var nu dags för grundstenarna att märkas. Med hårfönen i högsta hugg torkade jag stenarna så att färgen skulle få fäste och torka. Det digra arbetet tog lång tid och det hann bli mörkt innan jag var klar. Jag hoppas verkligen att färgen håller. Grunden ligger fortfarande kvar uppe där huset stått, den väntar på hämtning endera dagen.


Den forna jordkällaren som fanns under köket.

Grundstenarnas sidor har fått samma bokstav som dess väg.


måndag 21 november 2011

Avklädning




I maj

20111120

20111121

Idag kom gavelröstena med hem!





torsdag 17 november 2011

Nya framsteg, nya fynd


Varje dag tittar jag på huset och funderar över vilken känsla jag har när det ser likadant ut, fast på väg upp istället för ner...

Utsikt från rummet på nedervåningen


Fynd som hittades mellan övervåningens golvbjälklag och hallens takpanel


Taklisten i köket tas ner


Fönstret sitter nästan i trappan


Ytterstockarna uppmärkta

måndag 14 november 2011

Dröm eller verkligeht


Ja, om det bara är en dröm eller ren och skär verklighet vågar jag ännu inte ännu inte sia om, men faktum är att jag nu i dagarna tre har påbörjat nedmontering av det lilla torpet vid Kvarndammen.


Det läskiga är att monsterdumprarna kör långt där nere i grusgropen och skyfflar grus hela dagarna och jag står i det lilla torpet, högt där uppe och får nästan svindel. Lördag och söndag fick jag hjälp att frigöra alla väggar på nedre plan från en mängd tapeter, pärlspont, skåp, skafferier och annat smått och gott. Dörr- och fönsterfoder är nedtaget, likaså alla golvlister och taklisterna i rummet. Dörrar med karmar är räddade, likaså några fönster. Jag har också börjat märka upp väggarna i rummet. Nu väntar jag bara på att mina medarbetare kommer. De skulle kommit idag, men på grund av sjukdom blev detta framskjutet ett par dagar. Nu vill jag bara att de kommer och sätter igång...jag vill ha torpet nedplockat fort som attan, sedan kan jag pusta ut och njuta av den känslan. Men, det är inte utan att jag idag titta på torpet och tänker...tänk den dagen det ser ut så här...fast på väg upp, inte ner.



Dörrfoder, skurklack, tröskel, golvlist och panel möts

Olika färgskikt på panelen i köket

Det går framåt

Jag är tacksamt för all hjälp

Oscar Pettersson

lördag 5 november 2011

Finns det liv finns det hopp...


Efter all bedrövelse konstaterade jag att det inte går att flytta "mitt" vackra lilla torp, men efter att jag pratat med två personer som båda, oberoende av varandra hade sagt någonting i stil med att de där gubbarna i grusgropen borde allt se till att hjälpa dig nu när de ställt till det på detta vis.


Mina tankar satte fart igen, jag ringde min morbror, han som en gång tipsat mig om huset och som känner gubbarna grus. Jag undrade om han trodde det skulle gå att prata med dem om att de kanske kunde hjälpa mig med tanke på allt. "Kom upp imorgon så åker vi och talar med gubbarna", sa han. Sagt och gjort...nervös och full av tvivel inför mötet åkte vi dit. Jag pratade med en utav gubbarna och han hade ett förslag...ett förslag som kanske kan lösa mitt problem så att jag får mitt lilla hus nerplockat ändå. På måndag vet jag mer...


onsdag 2 november 2011

Det har hänt igen


Ja mina vänner, det har hänt igen. Denna gången faller det hela på att torpet inte går att flytta. Inte ekonomiskt försvarbart iallafall. Kranen som skulle behövas måste vara gigantisk och kostar multum. Min sista utväg, som dessutom kändes näst intill stensäker, var att plocka ner torpet, stock för stock.

Inte mycket att stå på på höger sida om huset

Inte ens det går då ägarna till grusgropen tagit så mycket grus och gått så nära huset att endast en remsa på knappt två meter återstår vid ena husväggen, sedan stupar det rätt ner i grusgropen. Timmermännen jag stämt träff med konstaterade att det inte går att placera en ställning intill huset på den sidan för att på så sätt kunna plocka ner stockarna där. Det är inte sant tänkte jag när domen kom. Livet känns bra orättvist just nu.

Det känns också tungt för att det gamla paret som haft torpet som sin sommarstuga de senaste femtio åren verkade bli så glada över min tanke att rädda huset. Jag tror att både de och jag såg fram emot att tillsammans dricka en kopp kaffe framför huset, nyflyttat och klart, en vacker dag. Nu måste jag berätta för dem att det aldrig kommer att hända.

Det jag får försöka trösta mig med är nu istället att be om lov att plocka de saker som går och är värda att räddas. De vackra dörrarna, foder, vedspisen, armaturer, verandan, delar till rörspisen, grunden, stuprören... Så nu återstår endast att hoppas på det, sedan kommer brandkåren och tänder på. Min sorg är stor!